Jag började träna och spela bordtennis på hösten när jag fyllde 7 år. Att det blev pingis var något av en slump. Man skulle kunna säga att jag halkade in på ett bananskal. Jag var som liten väldigt intresserad av allt som hade med boll att göra. Kunde spela fotboll, innebandy eller ishockey i timmar. En dag efter skolan gick jag hem till bröderna Jonsson, mina kompisar, som bodde i ett hyreshus. I källaren där fanns ett rum där vi brukade spela bandy. Efter ett tag sa de att de måste sluta för de skulle gå och träna pingis och frågade om jag ville följa med. Jag ville inte, eller vågade inte, för jag hade aldrig spelat pingis.

aNär jag började spela och träna med Norsjö IF höll jag racketen med två fingrar på baksidan för jag hade så små händer. Vår tränare Christer Bergqvist skrattade lite lätt och förklarade hur man skulle hålla i ett rack. Då var det många som tränade och spelade pingis i lilla Norsjö. Det var så många att det blev flera grupper. Våra träningar bestod mest av matcher, övningar körde vi inte så mycket. Vi som var yngst fick bra sparring och utvecklades därför att då fanns det många ungdomar i klubben som tillhörde Norrlandseliten. Det ledde b la till att Norsjöskolan med mig i laget vann Bästa Fyran i pingis och att jag fick allt mer blodad tand för att fortsätta utvecklas. Tyvärr avtog intresset bland de äldre och träningen blev allt sämre. För att utvecklas tävlade vi som var kvar mycket och reste en hel del. Vi var nog på de flesta tävlingar som gick i Norrland och spelade i så många klasser som möjligt. Dessutom var jag på rätt många läger. Allt fler slutade och till slut när jag gick i åk 9 var det bara Jill Bergqvist och jag kvar. Träningen i Norsjö blev allt sämre och vi var till Lycksele en gång i veckan och tränade med Pingisgymnasiet där. Tyvärr var inte intresset det bästa bland gymnasisterna och vi avbröt den träningen. 

När jag skulle börja gymnasiet hade jag bestämt mig för att satsa på bordtennis. Jag lade fotbollsskorna och hockeyklubban på hyllan trots att det kändes i mitt idrottshjärta. Jag hade under hela tiden jag tränat pingis också spelat fotboll (sista året i pojkallsvenskan), ishockey och även innebandy. Jag sökte vid preliminärintagningen i första hand Söderhamn och hade väl antagligen hamnat där om inte Linus Mernsten varit på mig. Han såg mig spela på Safirs internationella och började prata med mig. Jag sa då att jag skulle välja Söderhamn. Det tyckte han var synd och veckorna därefter ringde han och flera andra och ville att jag skulle komma ner och se hur det var i Köping. Ingen trodde mig nog när jag berättade hur lite jag tränat. De föreslog att jag skulle söka till Köping som just då skulle starta upp sitt RIG. Jag blev inbjuden dit tillsammans med mina föräldrar och när jag varit där bestämde jag mig för Köping.

Träningen i Köping var betydligt hårdare än den i Norsjö. I Köping blev det helt plötsligt 7 pass i veckan mot mina max 3 pass i Norsjö. Från början hade jag svårt att träna, jag var helt enkelt inte van vid den träning vi körde, men jag gillade ju pingis så jag körde på. Hade nog en del hjälp av den träning jag hållit på med i andra idrotter. Helgerna var de flesta borta på serier men jag spelade ingen serie utan fick vila på helgerna vilket var skönt.

Sommaren efter ettan åkte jag och några till från skolan till Japan på ett fem veckors läger. Där fick man känna på hur det var att träna och det höjde mig väldigt mycket. Under de följande två åren gick det väldigt bra med pingisen och jag lirade då för Stratos i Enköping. En trevlig klubb med trevliga människor med Uffe P i spetsen. Efter gymnasiet skrev jag kontrakt med Söderhamn.

Köpingtiden var en väldigt bra tid för mig och jag vill tacka Sören och alla andra tränare som hjälpte mig otroligt mycket med min pingisutveckling under den tiden. När jag kom till Köping var jag rankad runt tolfte plats i Sverige i min åldersklass  och när jag lämnade Köping var jag nr ett.

Till Söderhamn blev jag värvad efter gymnasiet. Jag började spela på andrabordet och gjorde en bra första säsong i elitserien. Andra året blev jag uppflyttad på förstabordet. Kvotmässigt blev det minus andra säsongen men spelmässigt ett stort plus. Jag var med på alla landslagsläger och det var också ett stort plus. Det året gick vi också till semifinal men förlorade där mot BTK Rekord och det var en tung förlust för det året tyckte jag att vi hade en bra chans att ta guld.

Tredje året blev det förstabordet igen och jag spelade helt OK. Jag blir mer och mer uttagen till landslagssamlingar, tävlingar och läger. Tyvärr åkte vi ut mot Ärtemark i kvartsfinal och jag gjorde mitt sämsta slutspel så här långt.

Fjärde säsongen blev den roligaste lagmässigt hittills i Söderhamnströjan och vi gick ända till final. Väl i finalen fick vi stryk av Eslöv i tre raka matcher men jag tyckte att vi stod upp bra. Publiken här i Söderhamn ska man inte klaga över. En fantastisk publik att spela inför.

Nu är jag inne på min femte säsong i den röda fina tröjan men jag har ännu inte spelat någon match än pga min onda rygg. En skada som jag drog på mig före slutspelet mot Eslöv och som jag fick dras med hela slutspelet. Tiden här har ändå varit väldigt bra och en som starkt bidragit till det är Peter Blomqvist vår tränare. Pidde var också väldigt nyttig att ha med första året. När man värmde  upp och var väldigt nervös inför matcher var han alltid med och skojade lite och pratade och sa att det inte var hela världen om man skulle förlora. Han var nyttig.

Sammanfattning :

1992-2002 Träning I Norsjö IF (Bästa fyran vinner 97)

2002-2005 Köping Gymnasiet 

2004- EM brons i lag, Junior EM

2003-2005 spelar i Stratos 

2005- Flyttar till Söderhamn 

2008 EM Brons i Dubbel 

2009 SM Final med SUIF