Det är i skrivande stund lite mer än tolv timmar till tolvslaget. Ett tolvslag som ger oss året 2010. Hysterin är inte i närheten av vad den var när 99 skulle bli 00. Och under 00-talet har det både hänt fantastiska ögonblick och tragiska.
Men, vi ska minnas de som fastnat, gett oss rysningar bara vi tänker på dem och gett oss minnen för livet. Här kommer Söderhamns UIF:s tio största ögonblick under 00-talet.

Gott nytt Suifår!



Nummer tio.

Japaner, japaner, japaner. Ett legendariskt uttryck. Och under 00-talet hade Suif sin egna japan. Yuichi Tokiyoshi. Under året som han befann sig i Söderhamn var hans resultat blandade, men i slutspelet visade han upp sin kapacitet. Det var i kvartsfinalmatchen mot Ärtemark, Guo Kai hade endast förlorat tre matcher på hela säsongen. Och Yuichi dubblade nästan hans förlustkvot genom att besegra honom två gånger om - samma kväll!

"Yoshi" - we miss you!

Nummer nio.

Samma säsong som Yoshi gjorde stan osäker så hade Jon Persson sin mest framgångsrika, hittills. Och det ögonblicket som sticker ut lite mer än de andra var när han tog hela Sverige med sig i sina löpsteg längst bak i hagen. Han hade tagit sig in i huvudturneringen i SOC och motståndaren var Chiang Peng Lung från Taiwan. En spelare som var bra mycket högre rankad än Jon själv. Men det sket Jon i. Han gav honom en örfil rakt upp i nyllet och märket från den sitter kvar ännu.

Nummer åtta.

Det är säsongen som vi befinner oss i nu som Suifportrarna har visat sig över hela landet. Och mannen, myten, legenden som ligger bakom allt är - Matts Quiding. Utan hans engagemang och pådrivan skulle inte Suifportrarna vara som de är.
Tack Matts för att du brinner för Suif - du borde fått eldsjälspriset i Tv4 igår.

Nummer sju.

Det var den andra finalmatchen mot Eslöv förra året, som vi alla vet slutade den snöpligt. Men det tyngsta minnet från den matchen var Hampus Nordbergs mot Kasper Sternberg. Ställningen var 3-4 och Hampus var tvungen att vinna för att få fram en avgörande match. All press på sina axlar, hela hallen som gapar och ändå lyckades han vinna. När man ser på bilderna efter Hampus har vunnit får, i alla fall jag, rysningar. Hampus gav Idrottshallen en ny decibeltopp.

Nummer sex.

Han är numera tränare för konkurrenten Eslöv, men han spelade trots det tjugoen säsonger i Suif och är den som har spelat flest matcher av alla någonsin i Elitserien. Tänk vad många minnen "Pidde" har gett flertal generationer av pingisspelare.
Vi ses den sjunde januari, Pidde.

Nummer fem.

Att Suif är en framgångsrik klubb kan ingen säga emot. Framförallt när det gäller SM-klassen Herrjuniorer 20. Fem år i rad har det varit en suifare som har stått högst upp på den tetrisliknandeformen.
Som Arne Hegerfors och Martin Timell sa för många år sedan i sitt program:
Det kommer mera ...

Nummer fyra.

Före de vann sin medalj hade inte Sverige vunnit en på 15 år. Jon och Robert Svensson gick till semifinal i herrdubbel i Europeiska Mästerskapen. Oseedade, endast en tävling tillsammans före och ändå gick de till semifinal. Helt otroligt.




Nummer tre.

Semifinal. SM-slutspelet. Suif. Halmstad.
Ingen av spelarna hade någonsin varit i en SM-final tidigare. Nu hade de chansen att ta sig dit via seger på hemmaplan.
Hallen kokade över. Sun gick rent. Sondell gick rent. Jon vann mot en Huang Dawei som var vansinnig efteråt.
Känslorna från den matchen, efter Suns forehandsmash som avgjorde, de finns kvar. Dem glömmer vi aldrig.




Nummer två.

Han hade rätt så nyligen blivit proffs. Han hade kvalificerat sig till Pro Tour slutspelet. Han besegrade Ma Lin i åttondelen, Kreanga i kvarten. Han gick till semifinal i den största tävlingen efter OS och VM. Jens Lundquist hade visat upp sig.

Nummer ett.

*Trumsolo* ... och vinnaren är ... inte helt oväntat - SM-guldet 2001. Suifs fjärde SM-guld genom tiderna. Och trots att alla andra lag hade utländska spelare i laget gick Suif in och vann med ett helsvenskt. Den som fick avgöra finalen, inför 1 200 åskådare, var Fredrik Lundquist.
Jag önskar att jag hade varit där på plats och upplevt denna magiska vårkväll.
Det gör nog inte norrmannen Raymond Gonzales, mannen som Fredrik besegrade i avgörande matchen ...